Vad gäller rutan så är det tvärtom synsinnet du ska slå på, alltså ska du aldrig lägga godis i rutan, eller låta den leta efter nåt i rutan. Därför funkar targeting jättebra i detta, det är ju helt ögonstyrt. En smart övning är att träna med dold ruta, dvs en ruta som står i en sänka och som hunden upptäcker med ögonen efter några meter.
Som agge skriver ska du störningsträna, men inte förrän skicket sitter. I en ring i klass3 kan det finnas en hel del andra koner som kan förvilla.

jag skulle ha byggt ihop inkallningen o rutan, dvs använt rutan som en belöning för inkallningen. Genom att alltid träna å (dvs skicka hunden när den gjort ingången i inkallning) så kommer den själv att leta efter rutan med ögonen efter inkallning. Detta blir med andra ord en backchaining.

**Ett allmänt problem med Dimma verkar vara att hon ger ljud från sig. Så som du beskriver det, och så som jag känner Dimma (njuter av att få jobba) och så som jag känner dej (lite väl intensiv ibland) så är jag säker på att de ljud som Dimma avger är iver-ljud. Dom kommer när hon tvingas till passivitet.
Se detta som ett helt eget isolerat problem, och träna det som om det vore ett problem, dvs undvik träna det undet ett moment, xvis att hon gnäller i fjärren. Gör det till en klickövning, där kriteriet för att hon ska få klick är att hon är tyst den tid som du i förväg planerat. Alltså samma upplägg som när man tränar stannakvar. Gör detta till ett helt eget moment som hon ska klara sittande, liggande, uppkopplad, etc. När detta funkar ska du bygga in det i tävlingsmomenten, genom att xvis hva långa pauser mellan kommandona i fjärren.
Egentligen är det ingat annat än passivitetsträning, som jag i skolan kallade Baravara-träning. Och varför inte ge dej själv en dos?

Jag och Loke har provat ”allt” och det som fungerade för oss var dolda pinnar, alltså att de var gömda bland löv och gräs. Då var han tvungen att koppla på näsan för att hitta dem, och det naturliga var ju att hämta den som luktade mest av mig.
När detta var väl inlärt började de rena pinnarna bli mer och mer synliga medan doftpinnen fortfarande var dold. Vi har också fått träna själva apporteringen separat. Tänk på att vittringspinnarna är mjuka och mycket tuggvänliga.

Fjärren sen, det de drar på är förflyttning. Det gör alltså inte så mycket att det inte går med vindens hastighet så länge hon inte rör sig framåt eller bakåt.

När rutan sitter, se till att träna den under ganska svåra förhållanden. På tävling kan den hamna så att du skickar rakt mot publiken, från solen in i skuggan eller mot en äng full av kaniner.